Känslan

Det är nog ingen idé att skicka dikter, romantiska bilder och sånger till politiker. De måste basera sina beslut på fakta och inte på känslor. Men vad är det för fakta?

Vad som ska komma att löna sig för kommunen är väl egentligen spekulationer (eftersom det ännu inte hänt) och olika typer av sådana spekulationer presenteras av olika personer som har intresse av saken, som exempelvis (i det här fallet) vindkraftsbolaget, som redan vet att de kommer att tjäna pengar på att bygga nya vindkraftsparker. Det är nog inte bara spekulation från deras sida. De har redan gjort noggranna kalkyler på vad allt ska kosta dem och vad det ska ge dem tillbaka.

Men kommunen består inte bara av deras eventuella projekt. Kommunen består ju även av annat, som skulle kunna bli lidande av att en vindkraftpark byggs: djurliv, natur, bostäder, småföretag och turism.

Jo, vad kommunen har att välja på nu, det är att i stället utveckla en ekoturism, men det går kanske bara att spekulera om den saken också. Ekoturismen har ingen företrädare, som kommer hit och håller samrådsmöte och lägger fram precisa siffror på vad varje liten stuga ska kosta och vem som ska betala varje liten väg och vad som ska hittas på och vad man ska tjäna. 

Det skulle behövas en sådan representant för den typen av naturturism, som nu tydligen är på stark uppgång i hela världen. Annars blir politikerna ensidigt påverkade av enbart specialister, som företräder den ena sidan, den som vill förvandla vår gamla kulturmiljö till industriparker.

En vindpark baseras på hårda fakta om elektricitet och pengar, sådant som politiker är vana vid att räkna med. Men en naturturism är baserad på upplevelser och känslor. Den, som bygger ett hus i skogen är också intresserad av "känslan på platsen".

Alla områden, speciellt naturområden, som har något unikt och speciellt att erbjuda, har chanser att utveckla ekoturism och etnoturism. Men den grundar sig inte bara på precisa ekonomiska kalkyler. Den grundar sig också på känslor, som då måste vara riktiga. 

Det kanske skulle behövas att någon psykolog 

höll ett föredrag för politikerna om känslans roll.

Vad är det som folk vill ha?

Varför är ekoturism på uppgång överallt?

Det är känslor och längtan i botten. 

Det är känslor som gör att folk vill besöka ishotell och fjällbäckar eller sitta och sjunga vid en lägereld i skogen medan fullmånen sakta stiger över de svarta granarna i öster. 

Det är känslor som gör att turister inte vill uppleva en "vildmark" där horisonten är fylld av jättesnurror, som säger svosch - svosch - svosch och blinkar dygnet runt, samtidigt som örnarna är nackade av de roterande vingarna, fladdermössen har dött och de andra djuren har flytt från området.

Det är känslor, som får oss att vilja sitta framför en varm vedspis när snöstormen ryker omkring huset. Det ska vara vilda skidbackar, svampar som lyser i mossan och hjortron på myrarna.  Det ska vara ängar med daggvåta blommor i gryningen, trollsländor med skimrande vingar, svalor som störtdyker mellan molnen och grodor som klättrar mellan grästuvorna. Och någon älg som trampar förbi utan att behöva vara arg eller rädd.

Någon etnoturism kan det inte bli frågan om i ett område där folk inte längre kan bo på grund av att de blir sjuka av infraljuden. Ja, det kan ju faktiskt inte bli någon turism alls om ingen kan bo där. Och om sedan inga bor där så blir det fritt fram att bygga ännu fler vindparker. Man har startat en utveckling, som leder till att "skogen" blir en industriell maskinpark, som producerar massaved och elektricitet till andra länder. Jägarna skulle inte heller gilla en sådan framtid.

Känslan, som det handlar om, är universell och uttrycks i konst, dikt och musik på många språk, men hos oss kommer den i större mängd från indianerna, som har tagit det som sin uppgift att sprida just känslan för djur och natur innan Den Vite Mannen har gjort slut på allting.

Amazing Grace in Cherokee